Vem var hon egentligen, den där Lucia som vi firar den 13 december varje år? Och varför äter vi snirkliga saffransbullar till hennes ära och kallar dem för katter? Ja, det är sådant man frågar sig mellan pepparkakstuggorna så här inför vinterns stora ljushögtid.
Foto: Josefin Casteryd.
Visste ni att det svenska lussefirandet egentligen har väldigt lite med det sicilianska helgonet Lucia att göra? Hennes berättelse är en riktigt grym historia om utklösta ögon på fat, påtvingad prostitution och romersk tortyr och inspirerar knappast till mysiga bullfester eller glada sånger…
Lucia, vars namn betyder ljusbringare på latin, förföljdes hårt under kejsar Diocletianus. Hon vägrade avsäga sig sin kristna tro och fick genomlida de allra grymmaste “straff” från dåtidens härskare (kokande olja över ansiktet, svärd genom halsen och den typen av skit) innan hon till slut dog martyrdöden.
Francesco del Cossas Lucia från 1473. Bild från Wikipedia.
Vi är ju vana att porträttera Lucia med ljus i håret och pepparkakor på bricka, men i den medeltida konsten har hon helt andra attribut. Ibland målas hon med ett svärd genom halsen. Ibland med sina egna ögon på ett fat eller i handen (hon ska tydligen ha klöst ut sina egna ögon och skickat dem till sin fästman före sin död). Romance.
Det är kort sagt inte så jättemycket av vårt Luciafirande som känns igen i helgonberättelsen om den heliga Lucia. Det vi i dag förknippar med Lucia verkar snarare vara lite av ett mischmasch av folktro och kristna traditioner.
Förr trodde man att den 13 december var en särskilt farlig natt, då övernaturliga väsen var på krigsstigen, djuren kunde tala och man gjorde bäst i att stanna hemma under täcket tills vansinnet var över. De mindre försiktiga gav sig trots detta ut och sjöng för sina grannar mot brännvin eller andra julgåvor. Ibland valdes en av traktens ogifta kvinnor till så kallad ”lussebrud” och fick agera huvudperson under sångrundorna.
De saffransgula lussekatterna ska enligt vissa källor ha tillkommit som ett sätt att jaga bort den onde Lucifer, vars namn ju ironiskt nog också betyder ljusbringare, som man trodde gav sig på folk i skepnaden av en katt under de mörka vinternätterna. Bullarna kallades förr även ”dövelskatter”, alltså djävulskatter, i vissa delar av Sverige.
Så. Bäst att ta det säkra före det osäkra och mota bort eventuella demoner med en saffransbulle till, eller vad säger ni?
