Välj en sida

Misslyckade kakor och ljuvliga bakelser

Visst är det det finaste som finns? När något som ratats och kastats bort får bli åtråvärt och vackert. Som när man misslyckats helt med att baka en vanlig långpannekaka och bränt den i vulkanlika bulor. Men kommer på att man kan stansa ut de finaste delarna med ett pepparkaksmått och göra somriga små hallonbakelser av dem.

Receptet på hur man gör dem (utan att bränna dem) hittar ni här.

Första dagarna i skärgården

I måndags for vi äntligen ut i skärgården. Jag har längtat något så vansinnigt efter enslighet och vila de senaste veckorna. Det har varit galet mycket jobb och jag måste säga att det är svårt att koppla bort – även om man innerst inne vet att det inte är värt att stressa upp sig över.

Men nu är vi här. I två veckor ska vi bara vara. Leta daggmask och plocka hallon. Äta dubbelfrukost och spela kort. Bada och fika och läsa pocketböcker.

Det är som om hela kroppen andas ut när man kommer hit. Som om den stänger av allt det där som kändes viktigt förut och kopplar på något annat. Något sannare. Som om den minns att den har ett annat syfte – än att skynda och jäkta och fixa.

I måndags packade vi en bil full av mat och favoritsaker, hund och barn och for. Sedan dess har vi ärligt talat inte gjort särskilt mycket alls. Skrubbat färskpotatis och lagat sommarlunch. Fikat. Badat från bryggan. Suttit med kaffe på trappen och tittat på medan Moses rullat sig i gräset.

Det ser ut att bli soligt idag och jag ska ta en påtår på verandan medan Otto sover sin förmiddagslur. Det är ungefär så långt mina planer sträcker sig för den här onsdagen.

Några bilder från de senaste dagarna:

Sommarlunch med färskpotatis.

Fika, såklart!

Kvällsdopp med påtittande badkruka.

 

Efter-kvällsdopps-känslan!

Bullar med kanelsmörkräm

Bullar med kanelsmörkräm för early risers.

En fin sak med att vara mamma är att man vaknar vid ungefär samma tid varje dag. Det är oftast en väldigt okristlig tid. Och den anpassas inte efter hur trött man är eller hur mycket man fått sova. Fördelen med det är – förutom att man kan låtsas att man är valfri pigkaraktär ur Astrid Lindgrens böcker – att man ibland hinner baka kanelbullar före frukost. Och alltså, fyllningen i de här bullarna! Sammetslen kanelsmörkräm på smör och florsocker och gudomligt smakrik Ceylonkanel!

Jag tänker inte orda mer om den – för den måste bara upplevas i verkligheten. Fler bilder och mer om denna fina morgon på Instagram och i stories, såklart.

BULLAR MED KANELSMÖRKRÄM

BULLAR

  • 25 g jäst
  • 2 1⁄2 dl mjölk
  • 1⁄2 dl socker
  • 1⁄2 tsk salt
  • 1 ägg
  • 75 g rumsvarmt smör
  • ca 7 dl vetemjöl

FYLLNING

  • ca 200 g rumsvarmt smör
  • 2 dl florsocker
  • 1–2 msk äkta kanel (Ceylonkanel)

PENSLING

  • 1 ägg, lätt uppvispat
  • pärlsocker

Smula jästen i en bunke. Värm mjölken till 37 grader och slå över jästen. Blanda ner socker, salt, ägg och det rumsvarma smöret, skuret i kuber. Knåda in vetemjölet, men använd bara så mycket som behövs för att degen ska bli fast och knådbar – decilitermängden kan variera beroende på hur hårt packat mjölet är. Arbeta degen ordentligt för hand eller med hjälp av elvispens degkrokar och ställ den sedan att jäsa under duk i ungefär en timme.

Gör under tiden fyllningen (alltså smörkrämen). Vispa upp smöret tillsammans med florsocker och kanel (man kan givetvis ha mer eller mindre kanel i beroende på kanelkärlek. Det är inget fel med att provsmaka smörkrämen (en eller flera gånger) och addera mer kanel efter smak.

Baka ut degen på lätt mjölat bakbord och kavla den till en stor ruta (jag brukar dela degen i två delar först så att den inte blir ohanterligt stor). Bred över rikligt med fyllning med en smörkniv över den utkavlade degen. Vik degrutan dubbel, med fyllningen i mitten och skär i två centimeter breda remsor. Tvinna remsorna och forma dem till en knut. Lägg bullarna i bullformar på plåt och jäs i ytterligare 30 minuter under duk. Pensla med lätt uppvispat ägg, strö över pärlsocker och grädda i 225 graders värme i 5–7 minuter eller tills bullarna fått en gyllenbrun färg.

En långsam midsommar

En så himla fin midsommarhelg har vi haft! Med långfrukostar och sänghäng och pyjamasskjorta ända fram till lunch. Med lite regn och lite sol och väldigt många jordgubbar. Vi har verkligen gått in för att göra så lite som möjligt, för hjälp vad bra man mår av att strunta i saker! Den här våren har varit så himla full av nya måsten och jobb och det har känts extra viktigt att aktivt söka det stilla och lugna för att inte glömma bort det mitt i allt rusande.

Vi har gjort morgnarna längre och kvällarna saktmodigare. Ätit frukost på sängen och bakat tårta istället för att städa (tårta till frukost är för övrigt en väldigt underskattad grej). Vi har promenerat, sill-lunchat och hämtat indiskt från restaurangen på hörnet – som man ju bara måste göra när det ösregnar ute och man är uppvuxen på romantiska New York-filmer.

I går kom Hugos faster på besök och vi drack kaffe och åt kanelbullar medan Otto och Moses hjälptes åt att öppna paket. Det är nog det allra finaste med att bo mitt i stan – att folk kommer förbi på spontankaffe lite när som. Jag älskar det!

Idag ska vi ge oss ut på ärendetur och börja förbereda för några veckor ute i skärgården, för om en vecka börjar sommarlovet! Hoppas att ni haft en fantastisk helg!

Veckans kaka: Jordgubbstårta, såklart!

 

Bakefulness

 

Ibland känns det som om allt man gör ska gå så snabbt och vara så effektivt som möjligt. Man ska kunna flyga till Paris på ett par timmar, kolla sin mejl på bussen hem och slänga ihop en näringsrik middag på några minuter. Och visst kan det vara bra när saker går fort. När det blir tid över till annat – sådant som man egentligen vill syssla med.

Men ibland undrar jag om inte livet är som vackrast i det långsamma. I de ögonblick som får ta tid och vara länge. En reporter frågade mig en gång om jag hade något bra recept på saft som inte tog allt för lång tid att göra. Det har jag inte. Saft tar alltid för lång tid att göra. Det är det som är behållningen med saft. Att den inte kan skyndas.

Jag tror att det är den aspekten som gör att bakningen tilltalar mig så mycket. Att det finns ett moment av omständlighet i själva grundidén. Att sysselsättningen i sig är ineffektiv och att processen – att skapa något – är minst lika mycket värd som att få njuta av resultatet.

 

 

När jag skrev min första bakbok var de här raderna förordet. Jag minns att jag ville sammanfatta min bakfilosofi – som på många sätt också är min livsfilosofi – där i början, för att den skulle genomsyra arbetet med boken. Men också för att sätta ord på varför något så banalt som att röra rumsvarmt smör med socker kan få en människa att må så bra.

Det har gått åtta år nu, sedan boken kom ut. Det har hänt mycket. Den lilla bloggen som startade alltsammans har blivit sex kokböcker, vuxit sig stor och flyttat runt på olika plattformar och gått från hobby till jobb. Den har gjort mig snabb och effektiv.

 

 

Men när jag häromdagen fick frågan om vad jag tycker bäst om att baka – en fråga som jag besvarat hundratals gånger – kändes mitt förinställda autosvar (”kolasnittar”) plötsligt så fel. Så långt ifrån det bakning handlar om för mig. För sanningen är att det inte är kakorna som är grejen. Det är känslan. Meditationen. Den långsamma processen som är bakningens natur. Att hitta balansen mellan precis så mycket av det ena och exakt så lite av det andra. Att vara helt och fullt närvarande i varje moment. Att få trycka händerna ner i en deg och knåda den levande. Att väga och mäta och hoppas. Jag älskar det.

Ikväll har jag bakat rabarberkaka i långpanna, med öppna fönster ut mot gården och Moses på golvet bredvid spisen. Planlöst och långsamt och ingen annanstans än nu.

 

Pin It on Pinterest