Från måndagsångest till lördagsgodis

24 apr, 2016 | Baktankar

Veckan som gått har tyvärr inte riktigt präglats av den vila och eftertanke som jag lovat mig själv att den skulle. Jag försöker vara okej med det, och tänka att en stressig vecka bara blir ännu stressigare av att man tänker på hur stressig den varit och hur värdelös man varit på att hinna vila. För om vilan också blir en press är den ju inte så mycket att hänga i julgranen.

I måndags vaknade jag till ett kök i kaos, med odiskade degbunkar och torkad chokladfrosting på de mest omöjliga ställen. Citronmelissen som skulle vara min fotorekvisita hade helvissnat och de fräscha vinbären som skulle agera detsamma hade mosats ihop av en stor ost i kylen. Glamouren.

Efter en stor bit chokladkaka till frukost och ett par timmars akutstädning fick jag ändå en hel del gjort och på kvällen for vi till Hugos farmor och åt fiskgryta. Jag fick världens finaste present och en välbehövlig promenad genom ett kvällskallt och vackert Stockholm hem till glass och favoritserie.

I tisdags jobbade jag banne mig från arla morgonstund tills jag stupade i säng, med en timmes paus för yoga och några spridda skrivbordsmåltider. Sämsta tänkbara! I onsdags var det samma sak, men med den livsavgörande skillnaden att det fanns hembakade gräddbullar i kylen. Sådant förändrar ju allt.

I torsdags fotade jag klart till ett uppdrag, vilket innebar pannkakstårta till lunch och ansenliga mängder brownies till kvällsfikat.

På fredagen kom pappa upp till Stockholm och vi frukostfikade på café och kände oss allmänt kontinentala. På eftermiddagen trotsade jag min ännu dignande göra-lista och for på yoga och gick en lång omväg hem. Det är nästan overkligt hur lycklig man kan bli av yoga och frisk luft när man suttit som en ostbåge framför datorn i timmar.

Igår handlade Hugo och jag spackel (återigen: glamouren!) och fikade alldeles för sockriga cafébullar. Jag skrev en massa texter och recept som en boss och sedan gick vi på bio och åt lördagsgodis från min favoritgodisaffär.

Veckans böcker (i lyssningsformat för min del): Paul Austers “New York-trilogin“. Spännande och tänkvärd och ganska fantastisk, enligt mig. Och Salman Rushdies “Harun och sagornas hav“. Perfekt meditationsbok för allt för stressade personer som jag.

Veckans musik: When the saints go marching in. I alla tonarter. Om och om igen från Hugos klarinett…

Veckans tv-serie: Northern Exposure. Min bästa sedan länge. Kan se den hur mycket som helst. Så himla gött med 80-tal och ickehandling som kontrast till all actionfylld storslagenhet.

Veckans kakor: Tveklöst gräddbullarna, som hållit mig vid mina sinnes fulla bruk under de allra längsta skrivpassen.

Veckans lärdom: Mer yoga, mer vila, mer choklad.

Om ni vill hänga med mig ännu mer under veckorna får ni gärna följa mig på instagram. Där heter jag @sota.saker

Bakkonst – ett stycke kvinnohistoria

20 apr, 2016 | Baktankar

Bakning är en av de hantverksformer som till stor del utvecklats och hållits vid liv av kvinnor. Allt som hört till hemmet och köket har ju historiskt sett varit kvinnornas område. Och därmed ofta lite mindre värt.

När jag växte upp var bakkonsten någonting som man liksom hade i blodet. Något som förts vidare från generation till generation och vars hemligheter bevarats väl i små slitna, välanvända anteckningsböcker. Jag har ärvt både min mormors och min morfars mors bakanteckningar och häromdagen fick jag ännu en vältummad och prydligt organiserad bok som tillhört Hugos gammelfarmor Ellen. Jag älskar att bläddra försiktigt i de här böckerna. Att försöka tyda handstilen, gissa de bortsuddade bokstäverna och lista ut vad som menas med de nästan hundra år gamla bakanvisningarna. Hur mycket historia finns inte i de här noggranna anteckningarna! Hur mycket hantverksstolthet och kunnande!

Nu är bakning mycket mer värt än det var på Ellens tid. Nu kan man blogga om det, skriva bästsäljande kokböcker och till och med tävla i det på TV. Att baka kakor är inte längre bara nåt undanskuffat kvinnogöra (nu kan man ju tjäna pengar på det!) utan en business med kringprodukter och statusredskap och livsstilssnygga instagramkonton. På ett sätt gör det mig glad. Att det arbete och det hantverk som jag älskar äntligen vunnit det anseende det förtjänar. På ett annat sätt gör det mig lite sorgsen.

Jag undrar hur lång tid det tar innan bakkärleken och den nedärvda kunskapen som finns i de där gamla anteckningsböckerna drunknar bort i ett hav av rustikt layoutade durramjölspåsar och armbågsvassa tv-kockar. Och innan kvinnorna till slut försvinner bort från det hantverk som våra förmödrar en gång skapade.