Bakning är en av de hantverksformer som till stor del utvecklats och hållits vid liv av kvinnor. Allt som hört till hemmet och köket har ju historiskt sett varit kvinnornas område. Och därmed ofta lite mindre värt.
När jag växte upp var bakkonsten någonting som man liksom hade i blodet. Något som förts vidare från generation till generation och vars hemligheter bevarats väl i små slitna, välanvända anteckningsböcker. Jag har ärvt både min mormors och min morfars mors bakanteckningar och häromdagen fick jag ännu en vältummad och prydligt organiserad bok som tillhört Hugos gammelfarmor Ellen. Jag älskar att bläddra försiktigt i de här böckerna. Att försöka tyda handstilen, gissa de bortsuddade bokstäverna och lista ut vad som menas med de nästan hundra år gamla bakanvisningarna. Hur mycket historia finns inte i de här noggranna anteckningarna! Hur mycket hantverksstolthet och kunnande!
Nu är bakning mycket mer värt än det var på Ellens tid. Nu kan man blogga om det, skriva bästsäljande kokböcker och till och med tävla i det på TV. Att baka kakor är inte längre bara nåt undanskuffat kvinnogöra (nu kan man ju tjäna pengar på det!) utan en business med kringprodukter och statusredskap och livsstilssnygga instagramkonton. På ett sätt gör det mig glad. Att det arbete och det hantverk som jag älskar äntligen vunnit det anseende det förtjänar. På ett annat sätt gör det mig lite sorgsen.
Jag undrar hur lång tid det tar innan bakkärleken och den nedärvda kunskapen som finns i de där gamla anteckningsböckerna drunknar bort i ett hav av rustikt layoutade durramjölspåsar och armbågsvassa tv-kockar. Och innan kvinnorna till slut försvinner bort från det hantverk som våra förmödrar en gång skapade.