De senaste veckorna har vi stigit upp ovanligt tidigt om morgnarna för att ta emot balkongbyggare som ska såga ut ett gigantiskt hål i vardagsrumsväggen och ge oss en ny balkong. Eftersom balkongbyggarna prompt vill sätta igång strax efter soluppgång gäller det att vara ur sängen redan vid sexsnåret (jag vet, detta är inte tidigt för de flesta människor och jag är väl medveten om min bortskämda livsstil). Att balkongbyggarna sedan aldrig dyker upp förrän strax efter nio är en annan sak gör det hela ännu lite mer irriterande (det är alltså en underdrift att säga att jag inte är morgonmänniska) och efter några dagars dödstrött väntan bestämde vi oss för att ta sovmorgon. Just den dagen var de såklart i tid och nu har vi återgått till upplägget med uppstigning i gökottan och sena balkongbyggare igen.
En sak som emellertid har hänt är att jag mer och mer börjat uppskatta att vara vaken tidigt. Inte precis när klockan ringer (tänk er valfri scen ur The Walking Dead), men efter ett litet tag, när jag hunnit göra kaffe, dricka lite av det och allt är tyst i huset. De där morgontimmarna känns liksom som bonustid som inte fanns förut och som jag kan göra vad jag vill med. Jag gillar också känslan av att vara kunna svara “nejdå, jag har redan bakat bröd och skurat skafferihyllorna” när någon ringer klockan åtta. Och inget slår den där hurtigt självgoda minen man får lov att ha när man är en människa som inte sjusover. I nästa liv ska jag helt klart satsa på att bli morgonmänniska!