Tiden mellan morgonmörker och kvällsmörker har varit kortare än någonsin i dag, känns det som, och stunderna vid stora bordet har flutit in i varandra till en enda lång sträng. När jag var barn brukade vi syssla med något som vi kallade att “kura skymning”. Jag tänker att uttrycket kommer från att man liksom kurar ihop sig och tar in kvällen, för det är precis så det går till. Man brygger varsin kopp te, tänder ett ljus eller två och så tar man på sig något varmt om fötterna och kryper ihop nära fönstret. Medan skymningen tar över filosoferar man sedan över livet och dagen som gått, eller tittar ut i tystnad och låter värmen från teet skydda från kylan utanför. Dagar som den här får man lov att kura både gryning och skymning om man vill. Nästan samtidigt dessutom. Hur fint som helst.
