Loppisutflykter är något av det bästa jag vet. Särskilt när det är vår i luften och man har all tid i världen att både upptäcka nytt och återse gammalt. Jag älskar att spontansvänga in på obeprövade vägar och stanna till vid gnisslande skyltar som lovar fynd och spännande skatter. Höra antikhandlarberättelser om byar och bråte och drömmar. Att vrida och känna på fina saker som en gång älskades av någon annan.
För det är något som gör att ting, precis som människor, blir lite vackrare när man vet deras historia. Mitt köksbord, till exempel, ska en gång ha stått i prästgården i någon småländsk håla och (enligt den lätt mytomanske loppisföreståndaren) tjänat som allt från dramatiskt förlossningsstöd till charmig julklappsförvaring. Det vita prylskåpet i sovrummet kommer från ett nedlagt sjukhus och var för länge sedan fullt av viktiga patientjournaler. Och den guldpråliga spegelramen över soffan köpte farmor på postorder någon gång på 60-talet, efter att hon förälskat sig i korsstygnstavlan som fanns inuti.
Mitt allra senaste inköp är en liten godisask i plåt, med slitna rosor. Jag har ingen aning om var den kommer ifrån, men tänker mig att den måste ha varit väldigt gillad när det begav sig. Hos mig får den stå på köksbänken – full av gladrandiga polkagriskarameller – och bli omtyckt alldeles på nytt.
