När jag gick i högstadiet var det sjukt inne att dra skämt om blondiner. Ni vet sådana där skämt som börjar med “Vet du vad blondinen sa när…?” och “Hur många blondiner behövs för att byta en glödlampa?”. Skämtens punchline var alltid att blondinen gjorde något osmart eller sa något dumt och jag tror inte att killarna (förvånansvärt ofta blonda de också, nu när jag tänker på det) som drog dem funderade särskilt mycket över vad det egentligen var de skrattade åt.
Själv hade jag cendrébrunt hår, men kände mig ändå konstigt nog alltid lite träffad av de där skämten. Så här i efterhand inser jag att de såklart aldrig handlade om hårfärg, utan om tjejer i allmänhet. Att det var underförstått – och därför roligt – att vi var dummare, våpigare och sämre på att byta glödlampor. Och att skämten egentligen var en förhandstitt in i hur det skulle bli att vara kvinna i den här världen.
Nu var det längesedan jag hörde ett sådant där blondinskämt. Men jag hörde ett annat, liknande skämt, igår som jag tyckte var ganska bra:
“Hur många feminister krävs det för att byta en glödlampa?”
“Inga. Det är inte glödlampan som behöver bytas”.
I dag är det internationella kvinnodagen 2016. Jag tänkte baka en omgång blondies.
Bild av Josefin Casteryd från boken Julens söta saker.