I dag har jag allra mest suttit och tittat på bilderna från vårt bröllop som bästa Josefin tagit. Så vansinnigt kul! Jag hade nog aldrig kunnat ana att det skulle kännas så himla fint att gifta sig som det gjorde.
Vi ville ha ett ganska avslappnat stadsbröllop, som vi kände igen oss i, med massor av god mat och vänner och jazz och klezmermusik i en enda stor röra.
Innan vi började planera var jag lite rädd att vi skulle tvingas in i den där färdiga mallen för hur ett bröllop “ska” se ut – ni vet hyrd herrgård, trettio tyllunderkjolar, skor man aldrig skulle ta på sig i vanliga fall och en massa mostrar och kusiner som man knappt sett sedan dagis. Missförstå mig rätt: Jag älskar att gå på extra-allt-prinsessbröllop där vigselakten är snyggare än melodifestivalen och festen är en studentbal i kvadrat. Men det är inte riktigt jag.
Efter en veckas lättare ångest (och en snabbtitt på den bröllopschecklista som min kära vän Annie hittat på internet, och som utgick från 18 månaders planeringstid) bestämde vi oss för att försöka strunta i allt vi visste om att gifta sig och bara köra.
Jag valde en knälång, svart brudklänning (eller egentligen en helt vanlig aftonklänning i spets) från Diane von Fürstenberg som jag kombinerade med ett lite överdådigt svart kristallhalsband som jag hittat i en antikaffär. Höga svarta mockapumps från mitt favoritskomärke Clarks (älskar att det känns som om man gått i gympadojor när kvällen är slut, trots att man tronat 10 centimeter över kullerstenarna). Ring från Cartier. Helt vanliga, men väldigt mörka strumpbyxor (tips att inte testa något nytt märke till bröllopet utan köra på strumpbyxor man vet att man trivs i) och en bukett vita blommor från en gullig liten blomsteraffär på Rörstrandsgatan. Till kvällen hade jag en liten festväska från Dior och ett par extra ballerinaskor (också Clarks) i med som backup för säkerhets skull.
Sminket gjorde jag själv och håret satte min vanliga frissa upp i en väldigt stor, slarvig knut.
Hugo hade en nygammal grå 60-talskostym som han lyckats fynda helt oanvänd hos A. Marchesan och skickat till skräddaren för några ändringar.
Festen ville vi ha på en italiensk restaurang och valet föll ganska snabbt på Trattorian vid Norr Mälarstrand – helt enkelt för att vi är fullständigt sålda på deras brunch. Om ni inte har ätit där så gör för katten det direkt! Man tror att man dött och kommit till himlen. Och att ha bröllopsfest på restaurang är något jag verkligen rekommenderar – särskilt om man inte är den bröllopsplanerande typen. Det blir så sjukt hemtrevligt och lättsamt helt utan att man anstränger sig särskilt mycket alls.
Vigseln hölls i Stadshuset med bara två vittnen och Josefin, som tog bilder på oss inne i det vackra trapphuset och ute i det helt fantastiska höstvädret.
Festen blev precis så rörig och trevlig som vi hade hoppats. Vet ni, det är något helt stört fint med att befinna sig i ett rum och bara se folk man gillar så långt ögat når! Hur ofta får man ha det så liksom?!
Massor av mat, vackra tal och sånger och en ganska fantastisk serie trumpetfanfarer (!) som vår tonsättarvän Jonas hade skrivit och som vår trumpetande vän Jens framförde mitt i middagen. Och så blev det efterrättsbuffé såklart – allt annat hade varit omöjligt.
Framåt kvällen kom min gamla klasskompis Matti och hans band “Den flygande bokrullen” (bästa bandnamnet!) och spelade en hel galen massa klezmer och min käre far tog täten på dansgolvet. Sedan blev det jazz och Dire Straits och jazz igen. Och massor av fina samtal och ännu mer dans.
Alla bilder: Josefin Casteryd