Det är när man sitter utslagen i soffan med en kopp te en söndagkväll som man inser betydelsen av den bibliska vilodagen. Jag har hittills varit en ganska dålig iakttagare av den om jag ska vara ärlig, trots budordets allvarliga uppmaning om icke-arbete (till mitt försvar har jag åtminstone alltid hållit delen om att låta mina slavinnor och min boskap vila på söndagarna). Och någonting (kanske min småländska uppfostran) har gjort att jag liksom alltid känt mig duktigare ju mer jag har jobbat.
Det är givetvis hur dumt som helst. Vilan är ju det allra bästa med arbetet. Och kanske hade bibelskribenterna (eller Gud, beroende på vilken teologisk uppfattning man har) en föraning om en tid då vi människor faktiskt skulle behöva det där budordet för vår överlevnad.
På senare tid har jag blivit bättre på att vila. Och bättre på att se det mer som en del av arbetet än som ett sätt att fly från det. För det är ju i vilan som tankarna fungerar som bäst. Det är ju då det man gjort under arbetsveckan kan summeras och bearbetas och laddas om till ny kreativitet. Plus att det kort och gott är jäkligt gött att göra ingenting ett tag.
Den här veckan har jag hamnat i den för mig oundvikliga fasen då jag vill göra om en massa saker som egentligen redan är klara. Bokserien, som jag jobbat med i flera månader nu, har börjat få struktur och nu återstår bara ett tiotal bakverk som ska bakas och fotograferas. Den här gången fotar jag allting själv, vilket är vansinnigt skoj, men också sjukt läskigt. För likt ett brev på posten kommer en massa tvivel på om det jag gjort hittills är bra nog. Jag går igenom bilder från början av processen och vill göra om en massa saker. Tweeka några av recepten lite till. Baka om och testa en ny idé. Göra allt lite bättre. Det där med självkritik är både en välsignelse och en förbannelse och nu står jag här med ett par veckors ombakning och omfotografering på schemat, men förhoppningsvis en lite nöjdare känsla efteråt. Kanske.
En sak som jag saknar med de här intensiva arbetsperioderna är den där tiden då man gör något bara för sin egen skull och inte för att det står på schemat. Ni vet, när man bakar kladdmuffins som man sätter i sig direkt från plåten, trots att de inte ska vara med i någon bok eller fotas till något uppdrag. När man går en promenad utan ärenden. Eller läser en bok fast man inte sitter på tåg.
Som kompensation för det senare lyssnar jag en hel del på ljudböcker medan jag jobbar. Förra veckan återvände jag till Moskva med Mästaren och Margarita och en tur till Alaska med Jack Londons slädhund Buck. Den här veckan har jag trasslat mig in i intrikata konstförfalskningshärvor i efterkrigstidens Berlin med Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann och Kunzelmann och farit åter till Västerbottens inland, tillsammans med Torgny Lindgrens ny-ofrälste väckelsepastor. Jag rekommenderar er alla att göra samma resa. De är fasligt bra böcker, allihop.
I tisdags följde jag med min vän Anna på en biovisning av 80-talsklassikern Blade runner som gavs här i Stockholm. Så himla galet hur bra den fortfarande är! Och hur ingen efterföljare hittills kunnat mäta sig med den. Som om hela genren efter dess tillkommelse erkänt sig besegrad och liksom tackat för sig.
På onsdagen åkte Hugo iväg med några jobbkollegor till skärgården för att bada bastu och skissa på spännande hisschakt och banbrytande fasadlösningar. Jag passade på att jobba undan en massa tråkiga saker, som skattedeklaration och kvittoredovisningar, och avslutade kvällen med att se på UR-serie och äta kakor i sängen.
I torsdags såpskurade jag golvet i köket, trots att jag inte alls hade tid. Här i Stockholm är det tydligen på modet att droppa mandelolja i såpan för att golven ska dofta franskt. Men eftersom det luktar franska kakor för en hel livstid i mitt kök kan jag knappast föreställa mig en trevligare doft än vanlig, hederlig grönsåpa. Och den som såpar golv slipper gå på gym. Sådana är reglerna.
I övrigt har min vecka varit fokuserad på godistillverkning (mer specifikt kolakokning) och en serie styling- och fotojobb som jag gjort till en uppdragsgivare. Och så har jag hunnit träffa min kära vän Jonas och lyssnat på hans tonsättarkollegas mästerverk i Konserthuset. I går kom mamma till stan och höll mig sällskap vid köksbordet, bjöd på indisk mat på kvartersrestaurangen och hjälpte mig att plantera lila penséer på balkongen.
Och nu sitter jag här, med tekoppen i handen och tystnaden runtomkring, och iakttar det lilla som är kvar av vilodagen. I morgon börjar något helt nytt. Vi ses då.