Min vän Johan och jag har gett oss ut för att fota grönska. Vi har kvällsljus i ryggen och fullt av sega russinkakor i väskan. Det är något alldeles särskilt med den allra första grönskan på året. Till och med här inne i stan. Det är som om den inte förstår att den inte hör hemma här. Att den inte får plats mellan asfalten och betongen. Som om den ser världen för första gången och tar den för sin. Sin att tränga igenom helt och täcka. Att göra tjockt fuktig och bräddfyllt mörk av klorofyll.
PS. Receptet på de sega russinkakorna kommer inom kort.