Välj en sida

 

Ibland känns det som om allt man gör ska gå så snabbt och vara så effektivt som möjligt. Man ska kunna flyga till Paris på ett par timmar, kolla sin mejl på bussen hem och slänga ihop en näringsrik middag på några minuter. Och visst kan det vara bra när saker går fort. När det blir tid över till annat – sådant som man egentligen vill syssla med.

Men ibland undrar jag om inte livet är som vackrast i det långsamma. I de ögonblick som får ta tid och vara länge. En reporter frågade mig en gång om jag hade något bra recept på saft som inte tog allt för lång tid att göra. Det har jag inte. Saft tar alltid för lång tid att göra. Det är det som är behållningen med saft. Att den inte kan skyndas.

Jag tror att det är den aspekten som gör att bakningen tilltalar mig så mycket. Att det finns ett moment av omständlighet i själva grundidén. Att sysselsättningen i sig är ineffektiv och att processen – att skapa något – är minst lika mycket värd som att få njuta av resultatet.

 

 

När jag skrev min första bakbok var de här raderna förordet. Jag minns att jag ville sammanfatta min bakfilosofi – som på många sätt också är min livsfilosofi – där i början, för att den skulle genomsyra arbetet med boken. Men också för att sätta ord på varför något så banalt som att röra rumsvarmt smör med socker kan få en människa att må så bra.

Det har gått åtta år nu, sedan boken kom ut. Det har hänt mycket. Den lilla bloggen som startade alltsammans har blivit sex kokböcker, vuxit sig stor och flyttat runt på olika plattformar och gått från hobby till jobb. Den har gjort mig snabb och effektiv.

 

 

Men när jag häromdagen fick frågan om vad jag tycker bäst om att baka – en fråga som jag besvarat hundratals gånger – kändes mitt förinställda autosvar (”kolasnittar”) plötsligt så fel. Så långt ifrån det bakning handlar om för mig. För sanningen är att det inte är kakorna som är grejen. Det är känslan. Meditationen. Den långsamma processen som är bakningens natur. Att hitta balansen mellan precis så mycket av det ena och exakt så lite av det andra. Att vara helt och fullt närvarande i varje moment. Att få trycka händerna ner i en deg och knåda den levande. Att väga och mäta och hoppas. Jag älskar det.

Ikväll har jag bakat rabarberkaka i långpanna, med öppna fönster ut mot gården och Moses på golvet bredvid spisen. Planlöst och långsamt och ingen annanstans än nu.

 

Pin It on Pinterest